Det löser sig, det gör det alltid...
Jag tog på mig mina bästa promenadskor, stoppade i finmusiken i öronen och gick ut och på promenad. Jag gick och gick och gick och allt var så vackert och det var så varmt. Men ändå kunde jag inte njuta fullt ut, det var lite smått kaos i mitt huvud. Ett tag försökte jag höja musiken och ignorera kaoset, sen gav jag upp och ägnade ett flertal kilometer till att försöka reda ut kaoset. Det gick inte heller så bra så jag åter gick till att försöka ignorera det och jag antar att jag är kvar där lite fast promenaden är sen länge sedan slut. Hur svårt kan det egentligen vara?
Det är alltid så enkelt att hjälpa andra, då är allting så glasklart. Varför ska allting vara dimmigt när man själv är där? Är egentligen allting glasklart då också bara att vi skapar en dimma för att slippa inse fakta? För att det är lättare att hänga kvar vid spruckna drömmar och hopp än att kasta dem och försöka finna nya.
Äsch jag vet inget, jag bara svamlar på som vanligt utan några smarta slutsatser och svar...Ingen JD här inte....
Man kanske ska sova på saken, om min övertrakasserade hjärna kan sova...
Ciao amigos<3
